Idag började min andra termin, en gjord - fem kvar to go! Känns bra. Nästa vecka börjar min VFU som pågår i fyra veckor. Jag och en annan tjej ska vara på ett demensboende. Och trots att de flesta på kursen har hamnat på Akademiska sjukhuset så tycker jag faktiskt att det känns kul! Det finns så himla mycket fördomar om äldreboenden överhuvudtaget så det känns kul att pröva jobba där och bilda sig sin egen uppfattning. Jag kommer ju inte jobba med det när jag är färdig sjuksköterska (om jag nu inte tycker att det är helt fantastiskt kul förstås!). Sedan att jag fick höra att avdelningen jag kommer vara på har en hund som bor där gjorde inte saken sämre! Nu kan jag stilla Juni-abstinensen lite :)

 

Jag har ju inte jobbat inom vården på något sätt i hela mitt liv faktiskt. Och ändå vill jag bli sjuksköterska! Men det känns bara så rätt. Det är liksom mitt... Kall? Kan man säga så? Att vidareutbilda mig till barnmorska senare i livet har varit min dröm sedan jag var åtta år gammal.

 

Jag möter hursomhelst många på min kurs som redan har jobbat några år som typ undersköterskor och liknande, något som ofta får mig att tänka "men hur ska jag kunna göra samma jobb som de när vi är klara"? Och "hon/han är så mycket duktigare än mig på detta moment" etc. Men idag sa en av mina handledare en så himla bra grej! Att det är faktiskt positivt på många sätt att komma som en "färsk" sjuksköterska med noll erfarenhet. För då slipper man lära om sig allt! Undersköterska och sjuksköterska är ju helt skilda arbeten. Och då kände jag mig helt plötsligt inte lika oerfaren längre. För de med erfarenhet inom vården har ju faktiskt inte gjort det jobb vi sedan ska göra.

 

Punkt slut!